Jag har nyligen fått trädgård igen efter fyra trista år i lägenhet. Jag älskar odling. När andra målar eller tränar för att få frid håller jag på i trädgården. Man kan gräva i hat, klippa rosor i ömhet, plantera om i kontemplation.
Trädgården är liten, ointressant, vetter mot en väg och avgränsas med ett fult staket med klumpiga dimensioner. jorden är tunn och miljonprogramsmässig; ett tunt lager jord på grus och singel.
Men jag tror på min trädgård. Jag när drömmar om hav av liljor, svällande pionknoppar, vandrande skugga. En dag skall den vara som jag vill.
Syrenerna mot staketet har jag hämtat hos syster S som har en ljuvlig sörmländsk jätteträdgård. Jag behövde fort få upp insynsskydd och varje liten syrenplanta kostade 129 kronor på plantskolan, men min systers snälla man grävde upp sju plantor till mig som jag satte när jag kom hem,
i hård blåst och bebisen sittande i vagnen bredvid. Nu har de tagit sig och det känns kul.
Jag har också anlagt en häck - grävde 16 meter dike i stenhård jord med bebisen sittande i babysitter bredvid (M är borta, ja, men trädgården kan inte vänta...) och satte sedan 50 småplantor av häggmispel i mitt dike. De har sett lite ledsna ut men jag tror de tar sig. Återkommer med bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar