Sedan dess har jag roddat henne på heltid och de större på mer än halvtid - de är hos sin pappa något mindre än hälften av tiden. Jag älskar fortfarande den yngstas pappa. Jag tror vi kallar honom M från och med nu. Går enklare att skriva än "den yngstas pappa". Jag älskar fortfarande M, men det är fan så svårt.
Han är egocentrisk, självupptagen, helt upptagen av sin egen kris. Han ser inte sin egen skuld, han tror att våra problem beror enbart på mig. Han är också varm, luktar underbart gott, är rolig, skärpt, inkännande och tidvis mogen. Jag vill att vi skall fortsätta ihop, han är ambivalent. Jag tänker mig att han nog visst vill, men tror inte han vågar. Vi har börjat i terapi och det är bra för oss - för mig.
Fattar egentligen inte hur jag orkar älska honom och fundera på honom. Jag är upptagen av barn och hem dygnet runt. Men jag tänker på honom. Vill ha honom i mitt liv, men vet inte riktigt hur efter allt som har hänt.
