Folk kan inte skriva.

Det här är den sämsta text jag har läst på mycket länge.

http://www.tapeter-kök.se/Kokstapet.html

Hur kan...

...kungahuset driva sin löjliga uppfattning att pappan skall lämna över dottern?

...folk säga "låt dem göra som de vill", när det är våra skattepengar som betalar?

...media svälja att en simpel snubbe från Ockelbo plötsligt skall tituleras Ers kungliga höghet?

... ansvariga i Stockholm kalla festandet kring bröllopet för "Love Stockholm"? Var finns ansvaret att bevara vårt eget språk?

Kungen är en fjant och bröllopet en pseudohändelse.

Tisdagslistan

Läser att man kan göra måndagslistor om allt man är lycklig för. Jag sätter i gång i dag, men det råkar vara tisdag. Nästa gång blir det en måndagslista.

I dag är jag glad för detta:

*Hämtade bilen på verkstaden, kostade 2 000, jag hade ångest men bilmeken rådde mig att behålla min gamla Volvo från -90 (31 000 mil!) för att de är billiga att reparera och kan gå hur långt som helt. Han menar att nya bilar kostar mycket mer att laga, all datorisering gör det krångligt och dyrt, och Volvo har alltid andrahandsvärde. Kanske har han rätt. Jag vill egentligen behålla den.

*M var här i går, var bara med bebisen A, inte alls med mig, Gick direkt när hon hade somnat, och jag blev ledsen. Men på natten kom det sms om att han var glad att han fått komma, tack för maten, etc etc. Får väl vara glad för det lilla.

*A sover lite bättre på nätterna och börjar bli frisk.

*Jag hittade ett enormt kul jobb i går som jag sökte, och kanske har chans att få. Jag har jobb efter mammaledigheten, men det här såg så kul ut.

En klen lista i dag, men jag är rätt deppig. Kanske blir det mer nästa måndag.

Fotbolls-VM som tidslinje

Dags för fotbollsVM igen! Jag älskar fotbollsVM. Min TV står i garderoben men kommer fram på melodifestivalen och fotbollsVM (+ EM). Så på fredag skall den fram, och så skall jag sitta klistrad framför ivorianernas Drogba och Lagerbäcks Nigeria. Framför allt skall jag se och heja på Danmark. Lilla As pappa M är dansk, så Danmarks sak är vår.

När min äldsta dotter F var nyfödd var det fotbollsVM, sommaren -98. Jag satt i vår lägenhet och ammade i soffan framför matcherna och tänkte att nästa gång det bär av är hon fyra år. Fyra! Det kändes som en oändlighet. Men alla som har barn vet att den äldre generationens ständiga klyscha är sann: det går så fort! Så mycket snart var det 2002 och dags igen. F var fyra och jag hade en ny bebis i magen. Dessutom hade vi köpt hus och hunnit krisa rejält.

Här någonstans började jag ana hur fort ett barnliv går. Nästa gång är F 8 år, tänkte jag, och sedan är det bara 12, 16 och 20 kvar innan hon flyttar från mig.

När hon var 8 hade lillan E hunnit bli 3, och jag och barnen följde VM från vår lägenhet. Vi hade alltså hunnit separera vid det laget. Sorgligt, och verkligen inte vad jag tänkte under Fs första VM. Vi hängde ut en handduk med sverigeflaggan från balkongen varje gång Sverige spelade match, och hörde vrålen av lycka eka över en sommartom stad när Sverige gjorde mål. Så kom tanken åter- nästa gång är hon 12. F-n vad fort det går.

Nu är det dags igen. F är 12 och vi har lämna vår lilla lägenhet för ett liv i huset med M. Jag har fått en ny bebis, och M har hunnit lämna oss igen... F är 12 år och jag tänker att hjälp, nu har jag färre VM kvar än jag har haft med henne. Samtidigt får jag viss tröst i att se hur mycket som händer mellan två VM.

Vad har hänt nästa gång? Nästa gång är F 16 (!), E 11 och A fyra. Nu vet jag hur fort det går.

Trädgårdsdrömmar

Jag har nyligen fått trädgård igen efter fyra trista år i lägenhet.

Jag älskar odling. När andra målar eller tränar för att få frid håller jag på i trädgården. Man kan gräva i hat, klippa rosor i ömhet, plantera om i kontemplation.

Trädgården är liten, ointressant, vetter mot en väg och avgränsas med ett fult staket med klumpiga dimensioner. jorden är tunn och miljonprogramsmässig; ett tunt lager jord på grus och singel.

Men jag tror på min trädgård. Jag när drömmar om hav av liljor, svällande pionknoppar, vandrande skugga. En dag skall den vara som jag vill.

Syrenerna mot staketet har jag hämtat hos syster S som har en ljuvlig sörmländsk jätteträdgård. Jag behövde fort få upp insynsskydd och varje liten syrenplanta kostade 129 kronor på plantskolan, men min systers snälla man grävde upp sju plantor till mig som jag satte när jag kom hem,

i hård blåst och bebisen sittande i vagnen bredvid. Nu har de tagit sig och det känns kul.

Jag har också anlagt en häck - grävde 16 meter dike i stenhård jord med bebisen sittande i babysitter bredvid (M är borta, ja, men trädgården kan inte vänta...) och satte sedan 50 småplantor av häggmispel i mitt dike. De har sett lite ledsna ut men jag tror de tar sig. Återkommer med bild.

Av fjärilar kan man lära ett och annat

Mellandottern fick fjärilslarver i julklapp av bonuspappa M. Man skulle vänta tills det var några veckor kvar tills det är varmt ute, sedan gå in på nätet och uppge en särskild kod. Då skickar en firma i England en burk med larver. Burken måste genast tas ur sin kartong (open immediately), ställas upprätt i ett icke solbelyst fönster (för att undvika kondens). Sedan väntar man, medan larverna äter den mat som ligger i bruken och sedan hänger sig som Jn i burktaket för att förpuppas. Man flyttar då pupporna till en särskild fjärilsbur (som hon också fick i julklapp) och låter dem hänga där i en vecka tills det plötsligt kommer fjärilar. En fantastisk förvandling, en saga kring livets olika skeden.

Nu var det vår tur. Vi väntade hela långa iskalla vintern och kunde äntligen beställa larverna i början av april. Varje dag vittjades brevlådan, men inga larver kom. Efter fyra veckor skrev jag ett surt brev till fjärilsfirman och lovades nya larver.

Samma dag kom den första burken (ironiskt nog hade M precis hunnit sticka då, så han fick aldrig se sin julklapp i praktiken). Vi öppnade omedelbart och fann bakom en tät hinna av kondens två döda minilarver och tre gigantiska larver som hade ätit konstant medan burken låg i posten (inte upprätt i en icke solbelyst fönsterbräda utan snarare slängda i en postsäck någonstans). Efter två dagar hängde de tre stora larverna som puppor i taket. Dottern var besviken över att hon varit med om en så liten del av larvtiden, men vi hängde över pupporna i fjärilsburen och väntade.

Efter någon vecka kom fjärilarna ut ur sina puppor, det var faktiskt rätt coolt. Nu skulle man lägga in vindruvor, apelsinbitar, banan och blomblad. Efter två tre dagar skall man släppa ut fjärilarna i naturen, men det regnade bara och var alldeles för kallt. Jag började bli stressad över att fjärilarna skulle hinna dö i sin bur (det var inte så kul att plocka blommor och lägga in druvor efter två dagar, så det började bli torftigt för djuren i sin bur).

Så i söndags var det äntligen hyfsat varmt, soligt. Vi satte oss på gräsmattan. Klimax var här, efter fem månaders väntan sedan julklappen packades upp.

Två fjärilar fladdrade ut, satte sig i en rönn, vi kunde följa dem med blicken. Den sista tvekade lite men vinglade ut, tog sju jublande vingslag mot den blå himlen - och:

-Mamma. Jag tror fågeln tog fjärilen.

-Nej då. Fjärilen hann kasta sig in i buskaget.

-Men mamma, den flög förbi fågeln, och fågeln gjorde ett konstigt ryck, och nu syns inte fjärilen mer.

-Jo då, den väntar säkert inne i busken.

Det var det.

Upprätt på fönsterbrädan står nu den nya larvburken, som kom för några dagar sedan. Snart börjar det hela om igen. Och det jag lärde mig var väl att

det inte är målet, utan resan som är livet.