Av fjärilar kan man lära ett och annat

Mellandottern fick fjärilslarver i julklapp av bonuspappa M. Man skulle vänta tills det var några veckor kvar tills det är varmt ute, sedan gå in på nätet och uppge en särskild kod. Då skickar en firma i England en burk med larver. Burken måste genast tas ur sin kartong (open immediately), ställas upprätt i ett icke solbelyst fönster (för att undvika kondens). Sedan väntar man, medan larverna äter den mat som ligger i bruken och sedan hänger sig som Jn i burktaket för att förpuppas. Man flyttar då pupporna till en särskild fjärilsbur (som hon också fick i julklapp) och låter dem hänga där i en vecka tills det plötsligt kommer fjärilar. En fantastisk förvandling, en saga kring livets olika skeden.

Nu var det vår tur. Vi väntade hela långa iskalla vintern och kunde äntligen beställa larverna i början av april. Varje dag vittjades brevlådan, men inga larver kom. Efter fyra veckor skrev jag ett surt brev till fjärilsfirman och lovades nya larver.

Samma dag kom den första burken (ironiskt nog hade M precis hunnit sticka då, så han fick aldrig se sin julklapp i praktiken). Vi öppnade omedelbart och fann bakom en tät hinna av kondens två döda minilarver och tre gigantiska larver som hade ätit konstant medan burken låg i posten (inte upprätt i en icke solbelyst fönsterbräda utan snarare slängda i en postsäck någonstans). Efter två dagar hängde de tre stora larverna som puppor i taket. Dottern var besviken över att hon varit med om en så liten del av larvtiden, men vi hängde över pupporna i fjärilsburen och väntade.

Efter någon vecka kom fjärilarna ut ur sina puppor, det var faktiskt rätt coolt. Nu skulle man lägga in vindruvor, apelsinbitar, banan och blomblad. Efter två tre dagar skall man släppa ut fjärilarna i naturen, men det regnade bara och var alldeles för kallt. Jag började bli stressad över att fjärilarna skulle hinna dö i sin bur (det var inte så kul att plocka blommor och lägga in druvor efter två dagar, så det började bli torftigt för djuren i sin bur).

Så i söndags var det äntligen hyfsat varmt, soligt. Vi satte oss på gräsmattan. Klimax var här, efter fem månaders väntan sedan julklappen packades upp.

Två fjärilar fladdrade ut, satte sig i en rönn, vi kunde följa dem med blicken. Den sista tvekade lite men vinglade ut, tog sju jublande vingslag mot den blå himlen - och:

-Mamma. Jag tror fågeln tog fjärilen.

-Nej då. Fjärilen hann kasta sig in i buskaget.

-Men mamma, den flög förbi fågeln, och fågeln gjorde ett konstigt ryck, och nu syns inte fjärilen mer.

-Jo då, den väntar säkert inne i busken.

Det var det.

Upprätt på fönsterbrädan står nu den nya larvburken, som kom för några dagar sedan. Snart börjar det hela om igen. Och det jag lärde mig var väl att

det inte är målet, utan resan som är livet.