Det som har hänt är egentligen: ingenting.
Lilla As pappa och jag strider värre än någonsin. Han kom inte tillbaka till mig, och jag vet inte om jag älskar honom längre. Han har varit ett självupptaget svin hela sommaren och hösten. I augusti enades vi via familjerätten om en lösning för umgänget mellan honom och lilla A, hon har träffat honom i hans hem 2 ggr per vecka, 2 timmar varje gång. Det gick urdåligt i början, han krävde att jag skulle lämna över henne i trapphuset (fick inte komma in i lägenheten) och hon storgrät och jag fick inte stanna en stund så hon fick vänja sig vid honom i lugn och ro. men efter två månader av sådana lämningar började hon vänja sig och slutade gråta. Vi utökade då till 2 timmar och en kvart per gång.
Jag tycker hon känns ganska trygg med honom nu och han började dessutom för en månad sedan för första gången berätta lite om vad hon gör hos honom, innan har det varit en väl förborgad hemlighet. Jag har därför föreslagit att han nu skall ha henne 3 timmar per gång, men han vägrar att göra överenskommelser direkt med mig och kräver att vi förankrar alla beslut hos socialtjänsten (familjerättsenheten). Vi skall tillbaka dit i januari och jag vill inte gå dit i förtid bara för att förankra ett frivilligt förslag som han och jag kan komma överens om själva. Han vägrar och där är vi nu - han påstår att han vill vara mer med henne och jag tror hon vill vara mer med honom, men hans principer är viktigare. :-(
Han hotar med vårdnadstvist om umgänge inte utökas, men samtidigt visar han noll vilja att samarbeta vilket knappast gagnar honom i en tvist.
Lilla A fyllde ett år häromdagen och då var faktiskt både hennes pappa och storebror här och firade. Pappan var extrem sur och otrevlig mot mig, men A märkte nog inget och det var härligt att hon fick ha hela sin familj samlad. Alla syskonen och föräldrarna på en gång, det har inte hänt sedan hon var fem månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar